Utvalt

Fönster mot Italien:

Berg, kullar, ändlösa vetefält, höga klippkuster, sandstränder och så förstås gamla hus, gränder och pittoreska röda tegeltak som bildar ett lapptäcke med himlen som bakgrund.
Öppnar man fönstret nås man av ljud, oljud, röster, musik, skratt och luften är fylld dofter; kaffe, tvättmedel, lindblommor och vedrök.

Italianissimo i Lomma handlar om mat och matkultur med utgångspunkt från Italianissimo i Lomma, en italiensk mataffär där man andas den rätta atmosfären.

Människor och kultur presentation av personligheter och kulturföreteelser som konst, musik, film och arkitektur.

Lifestyle en resa bland italienarens vanor och traditioner nu och då. Hur och var umgås man, skillnader på syd och nord, folkfester, lokala evenemang, ”la piazza”; en social funktion.

Kultpersoner i den italienska musiken – Rino Gaetano

Detta är det första i en rad av ett obestämt antal inlägg som kommer att handla om artister vilka har haft ett stort inflytande på musiklivet och därmed även på den allmänna kulturen.

Rino Gaetano (1950 – 1981) är numer en kultpersonlighet. Han hyllas för sin speciella röst, för sin ironi och de djupa texterna, liksom för det sociala engagemang som ofta var gömt bakom till synes lätta och oengagerade låtar.

Det hände att han i några av sina sånger angav namn och efternamn på vissa av den tidens politiker. Av denna anledning blev hans texter och hans liveframträdanden upprepade gånger utsatta för censur.
Han omkom i en trafikolycka 1981 bara 31 år gammal.

”Gianna” blev till en hitlåt efter att Rino Gaetano framförde den på den berömda sångtävlingen ”San Remo” 1979 – italiens motsvarighet till Melodifestivalen.

Många har försökt tolka vad egentligen låten handlar om, eftersom Gaetanos sånger alltid hade flera bottnar.

Följande utdrag kommer från ett musikforum där ofta mycket informerade personer uttrycker sin åsikt.

”Gianna” gav Rino Gaetano framgång även hos den breda publiken, fastän Rino tyckte inte speciellt mycket om den här låten. Inte för att han – precis som många intellektuella, engagerade sångförfattare vägrade en alltför lätt framgång – utan för att han var orolig för att den missförstods och togs som en sång med lätta verser och rim.

Däremot, som i alla Rino Gaetanos sånger, finns det en djupgående analys bakom udda rim, nonsens, dubbla och tredubbla betydelser. Jag trodde alltid att ”Gianna” var en sång om en tjej med lite ”lätt dygd”. När allt kommer omkring var det här åren med sexuell frigörelse, men jag skulle inte förvåna mig om “Gianna” är en transsexuell person som man pratade mycket om de här åren”.

“I låten finns det tydliga hänvisningar till detta: “men natten och festen är över, länge leve livet” och “människor klär av sig och en värld börjar, en annorlunda värld” – vid den tiden var det inte som nu, accepterat, samt “en annan värld, men gjord av sex, den som lever får se” – han trodde att det skulle vara normalt i framtiden.”

Man bör veta att Italien 1979 var ett land där det katolska inflytandet var mycket större än idag. Rätten till skilsmässa (dock ett komplicerat förlopp), hade införts bara nio år tidigare, det största partiet var ”Democrazia Cristiana” och man höll precis på att börja gå in i ett nytt och mera modernt skede.

Själva videon är en ny produktion, men ljudet är original.

Gianna, Gianna, Gianna sosteneva tesi e illusioni
Gianna, Gianna, Gianna prometteva pareti e fiumi
Gianna, Gianna aveva un coccodrillo e un dottore
Gianna non perdeva neanche un minuto per fare l’amore

Ma la notte, la festa è finita, evviva la vita
La gente si sveste, comincia un mondo
Un mondo diverso, ma fatto di sesso, chi vivrà vedrà

Gianna, Gianna, Gianna non cercava il suo Pigmalione
Gianna difendeva il suo salario dall’inflazione
Gianna, Gianna, Gianna non credeva a canzoni o UFO
Gianna aveva un fiuto eccezionale per il tartufo

Ma la notte, la festa è finita, evviva la vita
La gente si sveste, comincia un mondo
Un mondo diverso, ma fatto di sesso, chi vivrà vedrà

Ma dove vai? Vieni qua, ma che fai? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Vieni qua, ma che fai? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Di chi sei? Ma che vuoi? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Butta là, vieni qua, chi la vende a chi la da?
Dove sei? Dove stai? Fatti sempre i fatti tuoi
Di chi sei? Ma che vuoi? Il dottore non c’è mai

Prendi e vai, prendi e vai, tu non prendi se non dai
Vieni qua, ma che fai? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Di chi sei? Ma che vuoi? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Butta là, vieni qua, chi la vende a chi la da?
Dove sei? Dove stai? Fatti sempre i fatti tuoi
Di chi sei? Ma che vuoi? Il dottore non c’è mai

Prendi e vai, prendi e vai, tu non prendi se non dai
Vieni qua, ma che fai? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Di chi sei? Ma che vuoi? Dove vai? Con chi ce l’hai?
Butta là, vieni qua, chi la vende a chi la da?
Dove sei? Dove stai? Fatti sempre i fatti tuoi
Di chi sei? Ma che vuoi? Il dottore non c’è mai

Prendi e vai, prendi e vai, tu non prendi se non dai

På svenska blir det ungefär:

Gianna, Gianna, Gianna stödde teser och illusioner
Gianna, Gianna, Gianna lovade väggar och floder
Gianna, Gianna, hade en krokodil och en doktor
Gianna slösade inte ens en minut på att älska

Men natten och festen är över, länge leve livet
människor klär av sig, en värld börjar
en annan värld, men gjord av sex, den som lever får se

Gianna, Gianna, Gianna letade inte efter sin pygmalion
Gianna försvarade sin lön från inflationen
Gianna, Gianna, Gianna trodde inte på sånger eller UFO
Gianna hade ett exceptionellt luktsinne för tryffel

Men natten och festen är över …

Men vart ska du, kom hit, vad gör du
vart ska du, vem är du arg på, kom hit, vad gör du?

vart ska du, vem är du arg på, vems är du, men vad vill du
vart går du, vem är du arg på
kasta dit, kom hit, vem tar och vem är det som ger
var är du, var befinner du dig, tänk alltid på att sköta dina egna affärer
vems är du, men vad vill du, doktorn är aldrig här
han är aldrig här, han är aldrig här,

Ta och gå, ta och gå, du tar inte om du inte ger
Kom hit, vad gör du? Vart ska du? Vem är du arg på?
Vems är du? Vad vill du? Vart ska du? Vem är du arg på?

du tar inget om du inte ger
kom hit, vad gör du, vart ska du, vem är du arg på

Ta och gå, ta och gå, du tar inget om du inte ger

Titelbilden är beskuren, under licens från Creative Commons

Sommartips

Ibland vill man ju att matlagningen ska gå snabbt, särskilt om det handlar om vardagsmat till en själv. Men kravet att det ska vara gott närande och inbjudande kvarstår dock. Då är pasta med färska grönsaker alldeles perfekt. Jag har till exempel sen någon månad tillbaka blivit väldigt förtjustt i brytbönor. Här följer ett superenkelt tips – kallar det inte ens för recept för det är så basic – och man kan prova samma procedur även med andra grönsaker.

Brytbönor, med pasta, vitlök och pecorino

2 – 3 portioner

200 g pasta t.ex penne

400 g färska brytbönor

Extra jungfru olivolja

1 vitlöksklyfta

Pecorino

salt

Använd färska, smala, gärna nyskördade brytbönor (haricots verts). Skölj dem och torka dem i en kökshanduk. Häll några matskedar extra jungfru olivolja i en stekpanna. Lägg i bönorna och låt dem steka på låg värme under lock i ca 5 min. Häll därefter på 2-3 dl vatten, ett par nypor salt och låt bönorna bli lite lätt mjuka (men med tuggmotstånd), det tar ungefär 10-15 min.

Häll därefter av bönorna och lägg dem i en skål.

Blanda i en pressad vitlöksklyfta och lite extrajungfru olivolja.

Under tiden har du kokat upp pasta som du blandar ner tillsammans med bönorna.

Rör om försiktigt så inte bönorna går sönder.

Lägg upp i pastaskålar och strö över rikligt med riven pecorino.

Till denna enkla sommarrätt passar ett pärlande, vitt vin utmärkt.

Men livet är ju inte bara mat, dryck och middagar. Det finns så mycket att upptäcka på sommaren. Ge dig ut i naturen, titta t.ex. lite närmare på trädens blad, jämför dem varandra. Titta med förstoringsglas i blommorna men plocka dem inte (ja, det där med förstoringsglas är ju rysligt förlegat, men har en romantisk touch. Det går ju jättebra att zooma in med telefonen också). Sätt dig på en kulle, sten eller klippa och titta ut över ängen, skogen eller havet. Bara sitt där en stund, lyssna på fåglarna och vinden som drar fram genom träden eller vassen. Gå på upptäcksfärd längs en klippig kust eller på utsidan av en liten ö om du har turen att bo nära havet och en skärgård. Gör sådant du inte brukar göra. Sommaren är den magiska tid då naturen bjuder på allt, och vi bör ta vara på denna rikedom så vintern, när den kommer, inte känns så tung. Var ute i naturen så mycket som möjligt, det hjälper mot det mesta!

Ta vara på de ljusa sommarnätterna.

Estate! Sommar!

Såja, nu har den där heta och fuktiga sommarvärmen kommit!

Det är därför jag inte skrivit något på ett par veckor; man blir så slö i värmen. När den massiva Afrikaluften börjar förflytta sig norröver och möter Medelhavet skapas en fuktig, het luftmassa som man i Italien kallar för ”L’Anticiclone delle Azzorre” (Azoriska högtrycket).

Alla väntar på ”L’Anticiclone” för det är detta högtryck som är lika med underbar sommar för somliga, medan andra stänger in sig, sätter på luftkonditioneringen och väntar på den befriande månaden September. Personligen tycker jag den heta sommaren är trevlig i 2 – 3 dagar, därefter har den mist sin charm och jag bara grumsar över allt man inte orkar göra på grund av hettan.

Men igår åkte jag till vårt närmaste hav – en timmes bilfärd österut till det Adriatiska havet. Rosolina Mare heter stället och är egentligen ingen riktig höjdare om man jämför med en massa andra fantastiska stränder som Italien är full av. Men jag hade inte sett och kännt doften av havet sen juli 2019, så det var fullkomligt underbart!

Sommaren här nere är en lång och stundom ganska jobbig tid. Särskilt i början, innan man kommer in i andra andningen så att säga. Det gäller att anpassa sin livstil. Jag har länge envisats med att försöka göra det som jag normalt gjorde i den svenska sommaren; sola, äta ute, promenader, cykelturer och utflykter i största allmänhet. Jag hade alltid fönstren öppna och gardinerna fråndragna.

Men glöm det! Nu har jag insett att jag måste göra som italienarna och därmed basta!

Alltså: gå upp tidigt på morgonen, det är drägligt fram till 9 halv 10. Sen går man in och stänger fönstren, vilka mot solsidan täcks med gardiner, persienner eller ännu hellre, fönsterluckor som stängs utifrån. Man åker väldigt gärna till affärer och köpcenter där luftkonditionering är obligatorisk, ofta är det till och med för kallt. Framemot klockan 19 kan man så börja dra ifrån gardiner och liknande, öppna lite mot öster, ta en liten promenad i skuggan (om det finns någon, här är det ont om träd så jag går ut någon timme senare).

Men så kommer den ljuva kvällen. Solen går ner och mörkret ligger mjukt omkring en. Det är nu man har sin aktiva del av dagen. Folk träffas, man tar en sväng i byn, köper en glass, sitter på någon bänk eller trottoarkant. Man tittar på folk och det är en allmänt avslappnad stämning. Där är musik, röster, dofter, nattljud som cikadornas idoga gnisslande och en och annan hoande uggla.

Varje kväll brukar jag gå en sväng med mina katter på fältet bakom huset innan jag går och lägger mig. Det är förmodligen dagens finaste ögonblick. Klara nätter räcker det med att vända huvudet uppåt för att förtrollas av rymdens egen stjärnföreställning. Det doftar av ljum, fuktig jord och i de vattenfyllda dikena en bit bort håller grodorna konsert. I de ögonblicken rinner, för en stund, all stress av mig och jag kan känna mig en del av det stora altet; en liten människa på ett doftande fält med universums mysterium så närvarande och påtagligt.

Till sist vill jag ge er ett par tips på något att äta och dricka som passar bra om sommaren.

Bruschetta med sparris och mjuka ägg

Ingredienser till 4 personer:

500 g grön sparris

4 ägg

4 skivor prosciutto crudo

4 brödskivor

Körvel

Extra jungfru olivolja

Salt

Svartpeppar

Pensla brödskivorna med olivolja och rosta dem i en stekpanna eller i ugnen.

Koka äggen ca 4-5 min (beror lite på storleken), men gulan bör vara krämig.

Rengör sparrisen, dela topparna från stjälkarna. Koka stjälkarna i 4 min och topparna i 2 min.

Hacka stjälkarna fint; krydda med olja, salt och peppar.

Rosta prosciuttoskivorna i en stekpanna tills de blir spröda (så man kan bryta den i bitar).

Fördela den finhackade sparrisen på de 4 brödskivorna, därefter äggen som du skär på mitten så att gulan rinner ut lite grann, därefter sparristopparna och prosciutton strödd över i bitar.

Avsluta med färsk körvel (om du inte har färsk går det bra med torkad), salt och peppar.

BUON APPETITO!

Och här kommer en otroligt god och frisk dryck som passar utmärkt under solparasollen:

Hallondröm

Till 2 glas behövs:

Juice på skogsbär – hallon, jordgubbb, blåbär (eller liknande).

2 citroner

Färska hallon efter smak

1 kvist mynta

Isbitar

Pressa citronerna. Lägg isbitar och myntablad i en kanna.

Häll i citronsaften, 0,5 dl vatten (beror på hur starkt man villa att det ska smaka), bärjuicen och mosade färska hallon.

Låt blandningen stå i kylen i minst 30-40 minuter. Häll i två glas. Slutligen dekorera glasen med t.ex en kvist mynta. Låt gärna glasen stå en liten stund i frysen innan drycken serveras. Den är ännu godare nästa dag.

Tips: för de som önskar en alkoholhaltig dryck går det utmärkt att blanda i spumante innan den serveras.

Napoli: musik, mat och Pino Daniele

Neapel – eller Napoli som den heter på italienska – är en kontroversiell stad.

Talesättet ”se Neapel och sedan dö” uppfanns av Goethe efter att han blivit totalt förälskad i staden i slutet på 1700-talet. I hans skrifter från sin första italienska resa står det:

”Alla svärmar omkring på gatan, alla sitter i solen tills den slutar skina. Napolitanen är övertygad om att han har paradiset för sig själv och har en mycket ledsam uppfattning om markerna i norr: alltid snö, trähus, stor okunnighet, men mycket pengar ”.

Napoli gav den tyska poeten ett nytt sätt att betrakta världen: det milda klimatet, den historiska och konstnärliga rikedomen, de kulturella influenserna från Magna Graecia, alla är de delar av detta territorium som inte av en slump kallades Campania Felix – det lyckliga Campania.

Den napoletanska folksjälen kan följdaktligen uppfattas som lite självgod och arrogant, ett sorts utvalt folk bosatta i paradiset på jorden. Men vad kan man begära om man har gyllene citronträd, det blanka ljusa medelhavet och Vesuvius kontur som vardagsutsikt!

Till detta vackra och upphöjda har med tiden bilden av Napoli degraderat avsevärt. På 1800- talet föddes ”Onorata società” som senare förvandlades till ”la Camorra”; Napolis beryktade maffia. La Camorra har under ett och ett halvt sekel infiltrerat sig överallt och blivit en grogrund för droghandel, prostituion och brottslighet i största allmänhet. Men napoletanerna är ett stolt och fantasifullt släkte och Napoli idag är en sorts ”melting pot” av kriminalitet, bedragare, uppfinningsrikedom, konst, gästfrihet, mat och spektakulära utsikter över den glimmande bukten. All detta bidrar till den magiska dragningskraft som Napoli har och som kan ses som ett koncentrat av vår människonatur, på gott och ont.

Det är en lång rad av talangfulla kulturpersonligheter som kommer från Napoli. I denna stad där kaos och stil går sida vid sida, där sången och poesin alltid har varit ett allmänt uttryckssätt, är det självklart att många musiker och sångare har hittat den rätta miljön för att utvecklas.

Den napoletanska befolkningen är till största delen uppfödd på spaghetti med ”pummarola” (tomatsås) och de klassiska napoletanska sångerna, smäktande och lidelsefulla, vilka ofta ligger till grund för de lokala musikernas val av genre.

Jag, som många andra, älskar de traditionella napoletanska sångerna, så genuina och fulla av brinnande passion. Men vad jag uppskattar ännu mer är när någon lyckas blanda musikstilar och skapa något nytt bortom traditionen och öppna vidare horisonter. En av dessa är Napolis mest älskade nutida musiker och sångare Pino Daniele.

Pino Daniele (1955 -2015) var den äldste av sex syskon. Hans ursprung var bland det fattiga folket, de som nätt och jämt hade mat för dagen. Musiken var hans stora passion och när han var tolv uppträdde han för första gången inför publik. Gitarren var hans instrument och blues och jazz var musiken han föredrog. Napoletanerna, och stax därefter hela Italien, fick lära sig att sjunga blues både på engelska och napoletanska med gungande New Orleans-rytmer. Hans mycket personliga, ljusa röst och ovanliga musikaliska vändningar tillsammans med ett suveränt gitarrspel, gjorde att han blev uppmärksammad även långt utanför Italiens gränser. 2010 uppträdde han bland annat i USA i en serie konserter tillsammans med Eric Clapton. Pino Daniele gick bort den fjärde januari 2015 till följd av en hjärtinfarkt.

”Om du bara får välja två låtar av Pino Daniele, vilka skulle det vara?” detta var frågan som en vän ställde till mig en kväll, strax efter den där januaridagen 2015 när vi satt och pratade musik över en pizza. Jag funderade och kom fram till att det är ett näst intill omöjligt val; han har gjort så många, och jag älskar dem alla på olika sätt. Han var otroligt mångsidig vår käre Pino!

Men nu måste jag allså välja: det får bli en av hans första ”Napule è”, en poetisk ballad från 1977 och en av hans senare ”Boogie Boogie Man” från 2010 i en klassisk Rythm n’ Blues-stil. Däremellan finns en stor mängd underbar musik som du lätt kan hitta på Youtube.

Skruva upp volymen!

Neapel är tusen färger
Neapel är tusen rädslor
Neapel är barnens röster
som stiger långsamt
och du vet att du inte är ensam
Neapel är en bitter sol
Neapel är lukten av hav

Neapel är ett smutsigt papper
och ingen bryr sig
och alla väntar på att ha tur

Neapel är en promenad
i gränderna, bland andra
Neapel är en dröm
och hela världen vet det
men de vet inte sanningen…


Io dico quello che voglio
Dico quello che voglio
Io dico quello che mi passa dentro questa testa
I’m so glad
I’m boogie boogie man
I’m so glad
I’m a boogie boogie man

Io dico quello che sento
Dico quello che sento
Qualche volta mi pento
Qualche volta mi pento
I’m so glad
I’m boogie boogie man
I’m so glad
I’m boogie boogie man

Everybody needs a lovely soul
Everybody seems a lovely soul
Please to my baby
Leave all night long

Io dico quello che vedo
Io dico quello che vedo
Qualche volta ci credo
Qualche volta ci credo

I’m so…

På svenska/engelska:

Jag säger vad jag vill
Jag säger vad jag vill
Jag säger vad som händer inuti mitt huvud

I’m so glad…

Jag säger vad jag känner
Jag säger vad jag känner
Ibland ångrar jag det
Ibland ångrar jag det

I’m so glad…

Everybody needs a lovely soul…

Jag säger vad jag ser
Jag säger vad jag ser
Ibland tror jag på det
Ibland tror jag på det

I’m so glad…

Napoli är också berömd för sin otroliga mat. Två av huvudingredienserna är buffelmozzarella och solmogna, söta tomater. Så varför inte göra en delikat ”inslata caprese” – tomater, buffelmozzarella, lite extra jungfru olivolja och några färska basilikablad – och avnjuta den med ett glas svalt vitt vin medan du lyssnar på Pino Daniele…

Titelbilden är beskuren, under licens från Creative Commons

Tortelloni med kakao och en fyllning av mascarpone, gorgonzola och rostade hasselnötter

En spännande, utsökt och vacker rätt att prova när du vill ha lite kvalitetstid i köket.

Ingredienser till 4 personer:

Fyllningen:

100 g mascarpone

100 g gorgonzola

50 g rostade och finhackade hasselnötter

50 g riven parmigiano

salt

svartpeppar

Blanda alla ingredienserna så det blir till en lagom tjock smet. Om den skulle kännas för tjock eller vara svårblandad kan du tillsätta en skvätt mjölk.

Pastadegen:

180 gr vetemjöl typ 00

20 g kakao

2 ägg

Blanda mjöl och kakao med händerna direkt på bakbordet. Gör en grop i mitten där du häller i äggen. Blanda ner äggen i mjölet med en gaffel eller för hand.
När du har fått en bra konsistens, knåda degen i några minuter. Om den känns för mjuk, tillsätter du lite mer mjöl. Linda in den färdiga degen i plastfolie och låt den vila i 15 minuter.

Kavla ut degen med en brödkavel eller ännu hellre en pastamaskin. Skär degen i kvadrater ca 5×5 cm. Var noga med att göra dem så kvadratiska som möjligt, annars blir de ojämt när man viker dem. Placera en dryg tesked med fyllning i mitten av varje kvadrat och vik så att en triangel bildas. Det är viktigt att degen är hel stängd så inte fyllningen flyter ut under kokningen (om man fuktar kanterna med lite vatten eller uppvispat ägg och pressa samman så håller det bättre) Ge den sedan dess klassiska form genom att pressa samman två av ändarna. Pudra lite mjöl över så de inte fastnar på underlaget.

Kokas i lätt saltat vatten 3-4 min. Var försiktig när du lägger ner dem i det kokande vattnet så de inte öppnar sig.

Såsen:

150 g gorgonzola

1 – 1,5 dl mjölk

salt peppar

Smält gorgonzolan i den varma mjölken och låt sjuda på låg värme 5-6 min. eller till såsen uppnått önskad konsistens.

Smaka av med salt och peppar.

Garnering:

150 g rostade och grovhackade hasselnötter.

Buon appetito!

Addio Franco Battiato

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om den sicilianske sångaren, musikern och poeten Franco Battiato (Se ”Musik under vulkanen”). Jag skrev om hans speciella musik, de fantastiska texterna och om hur han för några år sedan plötsligt försvann från all offentlighet. Total tystnad. Igår gick han slutligen bort och lämnar efter sig en avgrund i den italienska kulturvärlden.

Italien har haft, och har, många stora kulturpersonligheter -artister i ordets verkliga betydelse – de som har förmågan att nå fram till miljoner av människors hjärtan och som stannar där för alltid. De som bidrar till att forma ett helt folks musikmedvetande, som ger poesi och drömmar.

Franco Battiato var en av dem, och jag vill därför skänka er några minuters resa i de högre sfärerna där ord och melodi blir till ett stycke livsfilosofi, omedelbart och känsligt. Nu när han har gett sig iväg ger den här låten ”La Cura” mig en stöt i magtrakten och jag kan inte vara annat än tacksam över att ha fått lära känna den italienska musiken på nära håll.

Ciao Franco, nu har du hittat din ”permanenta tyngdpunt” (centro di gravità permanente).

La Cura

Ti proteggerò dalle paure delle ipocondrie

Dai turbamenti che da oggi incontrerai per la tua via

Dalle ingiustizie e dagli inganni del tuo tempo

Dai fallimenti che per tua natura normalmente attirerai

Ti solleverò dai dolori e dai tuoi sbalzi d’umore

Dalle ossessioni delle tue manie

Supererò le correnti gravitazionali

Lo spazio e la luce per non farti invecchiare

E guarirai da tutte le malattie

Perché sei un essere speciale

Ed io, avrò cura di te

Vagavo per i campi del Tennessee

Come vi ero arrivato, chissà

Non hai fiori bianchi per me?

Più veloci di aquile i miei sogni

Attraversano il mare

Ti porterò soprattutto il silenzio e la pazienza

Percorreremo assieme le vie che portano all’essenza

I profumi d’amore inebrieranno i nostri corpi

La bonaccia d’agosto non calmerà i nostri sensi

Tesserò i tuoi capelli come trame di un canto

Conosco le leggi del mondo, e te ne farò dono

Supererò le correnti gravitazionali

Lo spazio e la luce per non farti invecchiare

Ti salverò da ogni malinconia

Perché sei un essere speciale

Ed io avrò cura di te

Io sì, che avrò cura di te

På svenska:

La Cura (ungf. botemedel, hjälp, utväg)

Jag skyddar dig från rädslan för hypokondrier
Från de bekymmer som du från och med idag kommer att stöta på din väg
Från din tids orättvisor och bedrägerier
Från de misslyckanden som din natur kommer att locka till dig
Jag kommer att befria dig från smärta och humörsvängningar
Från besattheten av dina manier
Jag kommer att övervinna gravitationsströmmarna
Utrymme och ljus för att förhindra att du åldras
Och du kommer att bli frisk från alla sjukdomar
För du är ett speciellt väsen
Och jag, jag kommer att ta hand om dig


Jag vandrade runt i Tennessee
Hur kom jag dit, vem vet
Har du inga vita blommor till mig?
Mina drömmar snabbare än örnar
De far över havet
Framför allt kommer jag att ge dig tystnad och tålamod
Vi kommer att gå tillsammans de vägar som leder till det innersta
Kärlekens dofter berusar våra kroppar
Det stilla augustihavet kommer inte att lugna våra sinnen
Jag kommer att väva ditt hår som texterna i en sång
Jag känner till världens lagar och kommer att ge dig min kunskap
Jag kommer att övervinna gravitationsströmmarna
Utrymme och ljus för att förhindra att du åldras
Jag kommer att rädda dig från all melankoli
För du är ett speciellt väsen
Och jag, jag kommer att ta hand om dig
Ja jag, kommer att ta hand om dig.

Titelbilden är beskuren, under licens från Creative Commons

Vikten av att få vara olika

Ibland går jag och funderar över vad det är som gör att jag envist klamrar mig fast vid detta land och varför jag, som många andra utlänningar när de stöter på svårigheter, inte flyttar ”hem” igen?

Jag antar det beror på att – efter 30 år här nere – är det Italien som är mitt hemland. Jag är helt enkelt formad och modellerad av det här landets kultur, vitalitet och folklynne.

Jag lägger märke till att jag numer pratar högre och fortare, gråter när jag hör någon italiensk kultlåt från 90-talet och använder automatiskt ordet ”Vi” när jag pratar om italienare i största allmänhet. Det bara är ett faktum att man utan att märka det sveps med i de mänskliga uttryckens alla former, och rätt som det är upptäcker man att man har förändrats. Jag tror att det är en process som de flesta upplever som flyttar till ett annat land vars kultur skiljer sig från ens medfödda. Men jag har en känsla av att för de som flyttar till Italien går det väldigt snabbt att känna sig delaktig i en stor helhet, att smälta in så att säga.

Varför är det då så lätt att anpassa sig till ett italienskt liv?

Ett enkelt svar till detta har jag inte, men jag är övertygad om att där människor levt, konstruerat och skapat i årtusenden där är luften du andas och marken du går på genomsyrad av mänsklighet, på gott och ont.

Om man tänker efter så är det egentligen inte så märkligt att Italien har denna dragningskraft. Det har i alla tider varit ett attraktivt ställe för vandrande och seglande folkgrupper; ett stycke land med bördiga slätter, berg, floder och sjöar omgivet av Medelhavets rika vatten. Europas medelpunkt och romarrikets vagga. Klimatet är naturligvis av stor betydelse. Även om det är relativt stora klimatiska skillnader mella norr och söder är vintern sällan längre än 3 månader och även i mörkaste december kan man räkna med 8-9 timmars dagsljus.

Italien är mångfaldens och kontrasternas land. Här finns alla sorters människor, och det som fått mig att reflektera lite extra i mina jämföranden med Sverige, är att det verkar finnas en plats för alla. Även den mest bisarra och udda människan har sitt utrymme och bemöts i regel med respekt, och det är en av orsakerna till att jag älskar Italien. Det finns en omtanke som jag inte stött på i Sverige, eller rättare sagt, som jag inte längre stöter på. När jag växte upp på landsbygden, vid havet, norr om Kalmar fanns omtanken kvar och vårt lilla samhälle fungerade som en trygg hamn för sina invånare.

I Italien är samhörigheten i din närmaste omgivning utpräglad, även i storstäderna där kvarteret eller stadsdelen blir till den trygga hamnen.

Allt detta resonemang bara för att få tillfälle att presentera en av dessa udda individer som berikar den lokala kulturen och, som i detta fall skapar nyfikenhet och ytterligare intresse för att få veta mera.

Den berömde hasardspelaren, kocken och filosofen Jackie To Night med vänner utanför hans hem ”La vecia casa”.

Vi befinner oss i Chioggia, liten vacker fiskestad vid kusten strax söder om Venedig. Vi går längs kanalerna där färgglada båtar ligger och guppar tillsammans med några trutar och en och annan tom plastflaska. Vi går över en bro och hamnar på ”Calle Ponte Caneva” (i Chioggia heter vägarna inte ”via….” utan ”calle”). Plötsligt måste man bara stanna upp och häpnas över ett gammalt hus längs vägen. Det ser ut som taget från någon fantasivärld och instoppat där mellan de vanliga Chioggia-husen.

”La vecia casa” – det gamla huset. Ett mycket lågt hus i gammal arbetarstil. Fönsterluckorna är fantasifullt målade med spelsymboler som klöver, spader och figurer från tarotkortleken. Utanför står ett par väl använda stolar och en cykel. Krukväxter är uppradade längs med husväggen där det hänger träskyltar med långa texter. De påminner dock mer om boksidor än om skyltar.

” Han åkte till Nice med trettio miljoner i fickan. Ny smoking och svarta lackskor, sidenskjorta och sidenkalsonger. Trollkarlen Jackie To Night, säker på att bryta kasinotbanken. Han befann sig efter bara två timmars spel utan pengar och naken, i färd med att diska för att betala för den stora lunchen han hade beställt. Hans vän kockens godhet gjorde så att han befann sig klädd i en tom potatissäck och ett par begagnade sandaler. Han lyckades komma tillbaka till Chioggia genom att lifta eftersom han förväxlades med en fattig munk. Han svor högtidligt till Kristus av San Domenico att han aldrig mer skulle satsa 30 miljoner, men minst 40 miljoner.”

Detta är en del av legenden om Jackie To Night, förmodligen författad av honom själv. Inne i det orginella huset är det ännu mer spännande. Små mörka rum fullproppade med mer eller mindre odefinierbara attiraljer, bland vilka skymtar en trevligt inredd likkista utanför toaletten och brevid den står en riddarrustning, men det mesta är utrustning från båtar, som roder, trossar, kompasser m.m.

Jackie själv är en man i obestämd ålder med pliriga, vänliga ögon, långt risigt hår och ett stort skägg. Han pratar på det speciella sätt man gör i Chioggia, där varje mening går upp och ner på ett melodiskt, nästan sjungande sätt. Han berättar om sitt liv, som nu när han dragit sig tillbaka från spelhålor och casinon, ägnar åt att driva sin olagliga hemmarestaurang, dricka vin och berätta historier.

Första gången jag träffade Jackie blev jag alldeles betagen av denna udda, ovanliga människa som ledde in oss i en liten trång sal med två bord intill ett av de få fönstren; små och saltfläckade. Vi slår oss ner vid ett av borden med röd och vitrutig duk. Där står en stor vinbutelj till hälften fylld med rött vin bredvid en korg med ”bussole” – en sorts grissini – och en tom flaska med en stearinljusstump i. ”Jag kan göra lite pasta om ni vill ha” säger Jackie på sin sjungande dialekt, ”Sen har jag två havsabborrar som Bepi gav mig i morse”.

Jag vet inte vad jag ska tro, för detta är något av det mest speciella ställe jag någonsin varit på, och jag förmodar att Jackie inte städar särskilt ofta, men vi tackar ja, och sätter oss att vänta på maten. Det går förvånansvärt fort, bättre service än på många vanliga restauranger. Maten smakar bra, vinet flödar rikligt och stämningen antar en smått euforisk karaktär. Jackie fabulerar medan han serverar och plockar undan, hela tiden på samma modesta, sympatiska vis. När vi ätit färdigt undrar vi vad det hela kostar. ”Ge mig vad du vill” säger Jackie. Innan vi lämnar ”La vecia casa” vill Jackie ge mig en gåva: en liten trämodell av framdelen på en typisk Chioggiabåt som han har gjort. Jag känner mig mycket hedrad, och lovar att så fort jag kommer hem ska jag sätta upp den på väggen, och där hänger den än idag.

Här ges personligheter som Jackie To Night sitt livsutrymme. Udda människor är ofta betraktade med nyfikenhet och man respekterar dem nästan med lite beundran för deras kurage att leva utanför normer och konventioner. Om ni skulle ha vägarna förbi titta gärna in till Jackie och lyssna på hans livsvisdom och dråpliga historier alltmedan ni tömmer vinglasen.

Nennes kvällspasta med salsiccia, sparris och tryffel

I min närmaste släkt finns det en rad duktiga kockar – både av det manliga och det kvinnliga könet – och utgångspunkten är nästan alltid det italienska, traditionella köket.

Jag har ju bott i Italien halva livet, min son växte upp i Florens och min svåger har sina rötter från Abruzzo och Veneto, så nog äter vi främst italienskt när vi träffas alla.

Den yngste av dessa kockar är min systerson Federico (kallad Nenne i familjen) som är uppvuxen i Göteborg men med den italienska matkulturen.

Här kommer alltså ett recept som han skickade till mig häromdagen: ”Nennes kvällspasta” gjord på salsiccia, sparris och tryffelkräm. Enkelt och snabbt men med en lyxig touch.

Till 2 personer behöver du:

300 g färsk salsiccia (finns att köpa jättegod på Italianissimo i Lomma, alternativt finns märket ”Nonna Elide” på en del stormarknader.)

150-200 g sparris (slutvikten när du tagit bort de hårdare delarna)

4 – 5 tsk tryffelkräm

1 vitlöksklyfta

1,5 dl rött vin

Extra jungfru olivolja

200 – 250 g Casarecce, Strozzapreti eller liknande pasta som lätt håller kvar såsen.

1,5 dl matlagningsgrädde

Riven Parmigiano

Svartpeppar

Persilja

Börja med att rensa sparrisen, skär den i bitar och lägg den åt sidan.

Sätt på pastavattnet, låt koka upp och salta lätt.

Häll olivolja i en stekpanna med höga kanter och skiva ner vitlöksklyftan. Ta bort skinnet från salsiccian och mosa den lätt. När vitlöken blivit lätt gyllene är det dags att lägga i salsicciamassan i oljan, låt den brynas i några minuter på medelhög värme.

Häll i vinet och låt det avdunsta något. Tillsätt sedan sparissen och låt den steka tillsammans med salsiccian några minuter.

Häll på grädde och lite riven Parmigiano. Häll gärna på en slev av pastavattnet så det blir såsigare, och låt skjuda tills sparrisen är så mjuk som du önskar. Rör ner tryffelkrämen.

Under tiden kokar du pastan, och när den är avhälld lägger du den direkt i stekpannan med salsicciasåsen. Slunga pastan så allt blandas väl. I det här receptet behövs det inget salt eftersom det är redan sälta i salsiccian.

Serveras med riven Parmigiano och lite hackad persilja.

Buon Appetito!

Mina – Tigern från Cremona

1977 fick jag min första verkliga, musikaliska upplevelse...

Albument var ”Wind and Wuthering” och gruppen var Genesis. Jag tog liksom ett skutt framåt på min egen väg och jag blev som besatt av denna musik. Skickligheten? visst, men där var något mer, en ny dimension som fick mig att inse vem jag höll på att bli och jag kände att musik var ”min grej”.

När jag senare kom till Italien 1989 hände samma sak igen.

På radion hörde jag något jag aldrig hört förut. En röst som tog över mig helt och hållet och som jag älskade från första stund.

Det var förstås Mina!

Alla italienare, och även andra musikälskare världen över nickar instämmande, så klart det var Mina – ”Tigern från Cremona”, Italiens stolthet på musikfronten.

Född 1940. Första uppträdandet 1958. Enorma framgångar på 60- och 70 talet när hon startar sin internationella karriär bl.a i Japan, Argentina och många av de europeiska länderna. Mina väljer att lämna scenen när hon är som mest popolär. 1978 uppträder hon på scen för sista gången, och man spelar in konserten som blir till ett dubbelalbum. ”Mina Live ’78”, ett kultalbum beskrevs av musiktidskriften “Rolling Stone” som “en av de 100 bästa italienska skivorna någonsin”. Hon fortsätter dock att producera minst ett studioalbum varje år, och hennes röst är fortfarande den stora referenspunkten för de unga inom branschen.

Mina anses vara en av de största italienska sångerskorna genom tiderna. Hon är känd för sin otroliga röst med en varm och mycket personlig klang, omedelbart igenkännlig. En röst som spänner över flera oktaver och som sticker ut för sin otroliga smidighet och en mycket solid teknik. Mina har också utmärkt sig för sin tolkningsförmåga och mångsidighet, och har med framgång provat på flera olika musikstilar.

Den där dagen i september 1989, hade jag precis installerat mig i en liten lägenhet i Firenze med utsikt över ”Piazza del Carmine” i den folkliga och underbara stadsdelen ”San Frediano”.

Jag satte på radion och ställde in den på den lokala kanalen ”Radio Cuore”, och där mitt ibland alla smäktande smörsånger (som jag alltid har intalat mig själv att jag hatar…men gör jag verkligen det, hmmm?) kom något annat; smäktande ja, och otroligt mycket skulle jag vilja säga. Så smäktande att jag blev alldeles ställd. Men där fanns inte ett spår av smör! Starka och svallande känslor ekade ur den gamla 70-tals radion; de där känslorna som man som svensk lärt sig att inte släppa fram, men som ändå onekligen dyker upp på livets väg. Därför tror jag att det är befriande att lyssna till musik som rör en på djupet, särskilt för oss nordbor, ofta lite generade över det som vi inte lyckas ha kontroll på.

Låten i fråga var ”Ahi mi amor” och berättar – som ett otal andra låtar – om en kärlek som tagit slut. Men det är ju också ett tema som angår oss alla, överallt och hela livet.

Lyssna på den här tolkningen, passionen och den fantastiska rösten:

Lo negherò sempre perfino con Dio,

che a volte il pensiero vagando di suo

Ritorna a cercarti esulta al ricordo.

Poi torna a sfinirmi cattivo e testardo.

E penso alla notte che sola dormivo

E tu pur sapendo che sola morivo,

Chissà da che braccia non sei più tornato

E allora mi dico non mi hai mai amato.

E canta il cuore non era amore.

Ahi, mi amor di quella nostra storia io,

Ahi, mi amor non capirò mai niente

Ahi, mi amor con questo dubbio resterò

Tutta la vita non saprò

Se mi hai amato oppure no.

Ricordo Dicembre la neve la gente,

E tu che nel traffico lento, irritante

Bloccando la strada hai spento il motore

Per dirmi mi vedi io muio damore.

I clacson suonavano come impazziti,

Noi fuori dal mondo ci siamo baciati,

Neppure a tre ore da quel capodanno

A cui non venisti giocando d’inganno.

E insinua il cuore non era amore.

Ahi, mi amor di quella nostra storia io….

E poi lunghi mesi in cui stavo male,

In cui non sapevo dormire o pregare

Diceva il dottore lei che lo vuole

C’è un filo diceva tra mente ed il cuore

E allora di colpo ti ho visto vicino.

La notte ed il giorno un lungo cammino

E quando ho ripreso a sorridere ancora

Ho girato la testa ma ero già sola.

E insiste il cuore non era amore.

Ahi, mi amor di quella nostra storia io…

Svensk tolkning:

Ack min älskade

Jag kommer alltid att förneka det även inför Gud, att tanken ibland vandrar för sig själv
Går tillbaka för att leta efter dig och glädjas över minnet.
Men sen tröttar det ut mig, elakt och envist.

Och jag tänker på nätterna när jag sov ensam
Och du visste till och med att jag ensam dog av längtan,

Vem vet från vilka armar du aldrig kom tillbaka

Och då säger jag till mig själv att du aldrig älskade mig.

Och hjärtat sjunger; det var inte kärlek.

Ack min älskade, av den här vår historia,
Ack min älskade, kommer jag aldrig att förstå någonting
Ack min älskade, jag kommer alltid att ha detta tvivel
Hela mitt liv kommer jag att inte veta
Om du älskade mig eller inte.

Jag minns december, snön och människorna,
Och du i den långsamma, irriterande trafiken,
Du stängde av motorn och blockerade vägen
För att säga att du ser mig och jag dör av kärlek.
Bilarna tutade som galningar,
Vi kysstes där utanför världen.
Inte ens tre timmar efter det nya året
kom du, och du drev med mig
Och då antyder hjärtat att det inte var kärlek.

Ack min älskade, av den här vår historia….

Och sedan långa månader då jag mådde dåligt,
I vilka jag inte visste om jag skulle sova eller be
Läkaren sa: det är du som vill ha det så (eller: ha honom)
Det finns en tråd mellan sinne och hjärta.

Och så plötsligt såg jag dig på nära håll.
Natt och dag blev till en lång vandring
Och när jag (äntligen) började le igen
Vände jag mig om, men jag var redan ensam.
Och hjärtat envisas med att säga; det var inte kärlek.

Ack min älskade, av den här vår historia….

Titelbilden är beskuren, under licens från Creative Commons

Risotto med sparris, burrata och tryffelcarpaccio

Detta är en lyxigare variant av den traditionella sparrisrisotton. Unna dig något extra till helgen, eller varför inte mitt i veckan. Ett svalt glas vitt vin är heller aldrig fel att dricka till denna intressanta blandning av starka och milda smaker och olika typer av konsistenser.

Till fyra portioner behöver du:

Carnaroli ris 400 g

Schalottenlök 1 st

Färsk sparris 300-400 g

Drygt 1 liter grönsaksbuljong

Vitt vin 2 dl

Parmigiano reggiano

Burrata 2 st (125 g styck)

Tryffelcarpaccio 1 burk 40 g (varav 25 g är tryffel)

Pinjenötter ca 50 g

Extra jungfru olivolja

Salt

Svartpeppar

Börja med att skära av sparristopparna och lägg dem åt sidan. Rensa och koka resten av sparrisen några minuter i lättsaltat vatten, om man vill kan man använda en del grönsaksbuljong också.

Hacka därefter den kokta sparrisen i bitar, spara kokvattnet, det används senare tillsammans med buljongen för riset att koka i.

Rosta pinjenötterna lätt.

Ta ca hälften av den hackade sparissen och mixa den med 1 burrata, hälften av pinjenötterna och Parmigiano reggiano, smaka av med svartpeppar.

Hacka löken fint och bryn den en kort stund i olivoljan. Häll sen i riset och låt det rostas några minuter. Häll över vinet och låt det avdunsta på hög värme.

Häll därefter ett par slevar av grönsaksbuljongen i riset och rör om ordentligt. Ju mer man rör i en risotto ju krämigare blir slutresultatet.

Fortsätt sen att hälla på av buljongen då och då tills riset fått önskad konsistens.

När halva koktiden gått rör du ner den hackade sparrisen och sparristopparna.

När det fattas bara några minuter tillsätts sparriskrämen och ev lite Parmiggiano.

Servera i pastaskålar, och lägg överst på varje portion bitar av den resterande burratan, tryffelcarpaccio och rostade pinjenötter.

Buon Appetito!