Vikten av att få vara olika

Ibland går jag och funderar över vad det är som gör att jag envist klamrar mig fast vid detta land och varför jag, som många andra utlänningar när de stöter på svårigheter, inte flyttar ”hem” igen?

Jag antar det beror på att – efter 30 år här nere – är det Italien som är mitt hemland. Jag är helt enkelt formad och modellerad av det här landets kultur, vitalitet och folklynne.

Jag lägger märke till att jag numer pratar högre och fortare, gråter när jag hör någon italiensk kultlåt från 90-talet och använder automatiskt ordet ”Vi” när jag pratar om italienare i största allmänhet. Det bara är ett faktum att man utan att märka det sveps med i de mänskliga uttryckens alla former, och rätt som det är upptäcker man att man har förändrats. Jag tror att det är en process som de flesta upplever som flyttar till ett annat land vars kultur skiljer sig från ens medfödda. Men jag har en känsla av att för de som flyttar till Italien går det väldigt snabbt att känna sig delaktig i en stor helhet, att smälta in så att säga.

Varför är det då så lätt att anpassa sig till ett italienskt liv?

Ett enkelt svar till detta har jag inte, men jag är övertygad om att där människor levt, konstruerat och skapat i årtusenden där är luften du andas och marken du går på genomsyrad av mänsklighet, på gott och ont.

Om man tänker efter så är det egentligen inte så märkligt att Italien har denna dragningskraft. Det har i alla tider varit ett attraktivt ställe för vandrande och seglande folkgrupper; ett stycke land med bördiga slätter, berg, floder och sjöar omgivet av Medelhavets rika vatten. Europas medelpunkt och romarrikets vagga. Klimatet är naturligvis av stor betydelse. Även om det är relativt stora klimatiska skillnader mella norr och söder är vintern sällan längre än 3 månader och även i mörkaste december kan man räkna med 8-9 timmars dagsljus.

Italien är mångfaldens och kontrasternas land. Här finns alla sorters människor, och det som fått mig att reflektera lite extra i mina jämföranden med Sverige, är att det verkar finnas en plats för alla. Även den mest bisarra och udda människan har sitt utrymme och bemöts i regel med respekt, och det är en av orsakerna till att jag älskar Italien. Det finns en omtanke som jag inte stött på i Sverige, eller rättare sagt, som jag inte längre stöter på. När jag växte upp på landsbygden, vid havet, norr om Kalmar fanns omtanken kvar och vårt lilla samhälle fungerade som en trygg hamn för sina invånare.

I Italien är samhörigheten i din närmaste omgivning utpräglad, även i storstäderna där kvarteret eller stadsdelen blir till den trygga hamnen.

Allt detta resonemang bara för att få tillfälle att presentera en av dessa udda individer som berikar den lokala kulturen och, som i detta fall skapar nyfikenhet och ytterligare intresse för att få veta mera.

Den berömde hasardspelaren, kocken och filosofen Jackie To Night med vänner utanför hans hem ”La vecia casa”.

Vi befinner oss i Chioggia, liten vacker fiskestad vid kusten strax söder om Venedig. Vi går längs kanalerna där färgglada båtar ligger och guppar tillsammans med några trutar och en och annan tom plastflaska. Vi går över en bro och hamnar på ”Calle Ponte Caneva” (i Chioggia heter vägarna inte ”via….” utan ”calle”). Plötsligt måste man bara stanna upp och häpnas över ett gammalt hus längs vägen. Det ser ut som taget från någon fantasivärld och instoppat där mellan de vanliga Chioggia-husen.

”La vecia casa” – det gamla huset. Ett mycket lågt hus i gammal arbetarstil. Fönsterluckorna är fantasifullt målade med spelsymboler som klöver, spader och figurer från tarotkortleken. Utanför står ett par väl använda stolar och en cykel. Krukväxter är uppradade längs med husväggen där det hänger träskyltar med långa texter. De påminner dock mer om boksidor än om skyltar.

” Han åkte till Nice med trettio miljoner i fickan. Ny smoking och svarta lackskor, sidenskjorta och sidenkalsonger. Trollkarlen Jackie To Night, säker på att bryta kasinotbanken. Han befann sig efter bara två timmars spel utan pengar och naken, i färd med att diska för att betala för den stora lunchen han hade beställt. Hans vän kockens godhet gjorde så att han befann sig klädd i en tom potatissäck och ett par begagnade sandaler. Han lyckades komma tillbaka till Chioggia genom att lifta eftersom han förväxlades med en fattig munk. Han svor högtidligt till Kristus av San Domenico att han aldrig mer skulle satsa 30 miljoner, men minst 40 miljoner.”

Detta är en del av legenden om Jackie To Night, förmodligen författad av honom själv. Inne i det orginella huset är det ännu mer spännande. Små mörka rum fullproppade med mer eller mindre odefinierbara attiraljer, bland vilka skymtar en trevligt inredd likkista utanför toaletten och brevid den står en riddarrustning, men det mesta är utrustning från båtar, som roder, trossar, kompasser m.m.

Jackie själv är en man i obestämd ålder med pliriga, vänliga ögon, långt risigt hår och ett stort skägg. Han pratar på det speciella sätt man gör i Chioggia, där varje mening går upp och ner på ett melodiskt, nästan sjungande sätt. Han berättar om sitt liv, som nu när han dragit sig tillbaka från spelhålor och casinon, ägnar åt att driva sin olagliga hemmarestaurang, dricka vin och berätta historier.

Första gången jag träffade Jackie blev jag alldeles betagen av denna udda, ovanliga människa som ledde in oss i en liten trång sal med två bord intill ett av de få fönstren; små och saltfläckade. Vi slår oss ner vid ett av borden med röd och vitrutig duk. Där står en stor vinbutelj till hälften fylld med rött vin bredvid en korg med ”bussole” – en sorts grissini – och en tom flaska med en stearinljusstump i. ”Jag kan göra lite pasta om ni vill ha” säger Jackie på sin sjungande dialekt, ”Sen har jag två havsabborrar som Bepi gav mig i morse”.

Jag vet inte vad jag ska tro, för detta är något av det mest speciella ställe jag någonsin varit på, och jag förmodar att Jackie inte städar särskilt ofta, men vi tackar ja, och sätter oss att vänta på maten. Det går förvånansvärt fort, bättre service än på många vanliga restauranger. Maten smakar bra, vinet flödar rikligt och stämningen antar en smått euforisk karaktär. Jackie fabulerar medan han serverar och plockar undan, hela tiden på samma modesta, sympatiska vis. När vi ätit färdigt undrar vi vad det hela kostar. ”Ge mig vad du vill” säger Jackie. Innan vi lämnar ”La vecia casa” vill Jackie ge mig en gåva: en liten trämodell av framdelen på en typisk Chioggiabåt som han har gjort. Jag känner mig mycket hedrad, och lovar att så fort jag kommer hem ska jag sätta upp den på väggen, och där hänger den än idag.

Här ges personligheter som Jackie To Night sitt livsutrymme. Udda människor är ofta betraktade med nyfikenhet och man respekterar dem nästan med lite beundran för deras kurage att leva utanför normer och konventioner. Om ni skulle ha vägarna förbi titta gärna in till Jackie och lyssna på hans livsvisdom och dråpliga historier alltmedan ni tömmer vinglasen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: