Maten och dess utflykter

I Italien cirklar det mesta kring mat, matlagning och matsmältning och särskilt på sommaren måste man se upp!

När jag flyttade hit fick jag snart lära mig att man inte ska bada inom 3-4 timmar efter det att man ätit, inte dricka kylskåpskallt vatten eller dylikt när det är varmt ute för då kan man få en “congestione” dvs matsmältningen blir blockerad p.g.a. plötsliga temperaturskillnader. “La congestione” kan tydligen leda till kollaps av matsmältningssystemet och, om det vill sig illa, till döden! Hur många gånger har jag inte badat direkt efter maten och jag dricker alltid iskallt på sommaren. Alltså är det en ren tur att jag fortfarande är vid liv!

Barn hålls under sträng uppsyn i någon stillasittande aktivitet under solparasollerna de 3 timmarna som är det minsta nödvändiga för att få blöta fötterna i den ljumma strandvattnet.

Absurt kan man tycka, men så är det och det är bara att finna sig i det.

Magen måste således hållas varm. Om någon upprorisk liten krabat skulle få magknip beror det på “la congestione”. Man kan höra upprörda föräldrar hojta från sina solsängar: “du åt för fort!”, “du drack för kallt!” “du tog av dig tröjan!” “du badade för länge!”.

Insvept i ett stort badlakan sitter så krabaten under parasollet med en kopp kamomillté och tittar efterlängtande på de andra barnen som leker vilt i det grunda vattnet närmast stranden. Nu kan vår krabat inte ens drömma om att få bada mer den dagen.

Matsmältningsapparaten är det mest omhuldade organet, för om inte det fungerar som det ska kan man ju inte heller njuta av allt det underbara som dukas fram. Så det är ju helt försåeligt!

Alltså, när man gör en liten dagsutflykt, väljs resmålet med tanke på platsens kulinariska specialiteter. Det är det man kommer att äta under utflykten som är den verkliga drivkraften.

Till havet i största allmänhet åker man för att få svalka och bada, men främst för att äta “pesce fritto” en tallrik med ett berg av friterade småfiskar, bläckfisk och räkor. Och visst är det helt underbart att sitta på en terass vid havet, se ut över det stora blå, känna hur en ljum havsbris smeker den solbrända huden medan man sätter tänderna i en krispig bit “calamari” som sköljs ner med en klunk kallt, vitt vin.

Det är i denna miljö som friterad fisk uppnår sin höjdpunkt när den möter smaklökarna.

När man här i mina omgivningar (sydöstra Veneto) planerar en utflykt ligger det nära till hands att man åker till ett samhälle som heter “Montagnana” och som har rötter från romartiden. Montagnana är berömd för sin ovanligt välbehållna ringmur från medeltiden; 6 meter hög och 3 meter bred med torn och bröstvärn. Men det är inte för att känna medeltidsstämningen som man åker på utflykt till Montagnana, man åker dit för att äta en “panino con prosciutto di Montagna”. Här finns en lokal mycket god variant på “prosciutto crudo” som istoppad i små nybakade bröd är gudomligt gott.

Vill man inte äta kött kan man åka söderut över gränsen till Emilia Romagna och ut mot havet till “Comacchio”, en charmig stad med kanaler liknande Chioggia fast mindre. Hit åker man för att äta ål. Restaurangerna längs kanalerna serverar ål tillagade på olika sätt. Det är dock den friterade ålen som de flesta frågar efter.

När jag bodde i Firenze åkte vi på utflykt till Certaldo, en otroligt vacker by och en s.k. “borgo medievale” – en medeltida by som dock konstruerades redan på 300-talet f.Kr. Certaldo ligger högt uppe på en höjd där man har utsikt både mot Firenze i norr och Siena i söder. Men vi åkte till Certaldo därför att strax innan man segade sig upp på höjden låg en mycket liten, familjedriven pizzeria “il Fiano” som hade specialiserat sig på “pizza a pala”, dvs. Pizza som hade formen av den klassiska avlånga bakspaden – “la pala”. Därinne var det trångt och stimmigt, varmt och en gudomlig doft av pizzan i ugnen. Pizzeria “il Fiano” i Certaldo finns fortfarande, så om ni skulle ha vägarna förbi….

En pizza ”a pala” har den avlånga bakspadens form. En del av de mer populära pizzorna säljs per meter.

Det finns otaliga exempel på platser som blivit livligt besökta på grund av någon speciell kulinarisk specialitet, här under följer några exempel:

Mugello – dalen mellan bergen som skiljer Toscana och Emiglia Romagna åt. Dit åker man för att äta “tortelli di patate”- en större platt variant på tortellini med en fyllning baserad på potatis.

Pontedera – stad i Toscana pellan Firenze och Pisa, känd för tillverkningen av den världsberömda Vespan och för sin underbara kikärtspannkaka “la cecina”, tillagad av kikärtsmjöl, vatten, olivolja, salt ch nymalen svartpeppar och bakad i vedugn.

Ferrara – vacker, suggestiv och lite större stad med mycket gamla anor i Emilia Romagna. På restaurangerna här serverar man en lokal specialitet som heter “salama” vilket är en typ av kokt korv framställd från ett antikt recept, mycket köttig och kryddig och serveras till potatismos.

Här på restaurangen ”il Mandolino” väntas det på ”Salama al sugo” – den klassiska kokorven med potatismos. Att hitta foton på själva korven är inte lätt, det får bli nästa gång jag åker till Ferrara i en covid-fri framtid.
De trånga medeltida gatorna har sin alldeles speciella atmosfär.

Till Mantova – en historisk stad i Lombardiet. Hit åker man för att äta “cappellacci mantovani”, en typ av ravioli som är fylld med pumpa kryddad med smulor av mandelbiskvier – “amaretti”.

Om man vill äta Italiens godaste porchetta åker man till Lazio, närmare bestämt delen söder om Rom som kallas “Castelli Romani” vilken omfattar bl.a. Frascati, Castelgandolfo och Ariccia.

Till Trento åker man om man vill äta tysk-inspirerad mat och då främst “canederli” eller “knödel” som de kallas på platsen. Dessa är en sorts stora gnocchi gjorda på bröd, speck och kryddor och som serveras i en ångande buljong. Perfekt vintermat!

Castelfranco Veneto i närheten av Treviso är en medeltida by som förutom sin medeltida arkitektur är känd för den fantastiska och vackra salladstypen “radicchio rosa”. Hit åker man för att äta de speciella rätter som tillagas med radicchio. Denna typ är utmärkt i ugn, i rissotto, i sallader, på pizzan m.m.

Ingångsporten till Castelfranco Veneto

Om man befinner sig i södra Italien, närmare bestämt i Ostuni (regionen Puglia, 2 mil norr om Brindisi) kan man inte missa deras speciella street-food; “gnummareddi”. Gnummareddi (eller turcinieddhri, nghiemeridde, turcinelli, turcinieddi, mboti, marretti, mbujacati…ja, kärt barn har många namn) är en mycket antik rätt gjord på lammlever och andra inälvor, kryddade med persilja, salt och peppar samt långsamt grillade tills de blir bruna och krispiga. Jag kan garantera att det slår an någon ursprunglig sträng inom en när man äter en “gnummareddi” stekt över öppen eld på någon av Ostunis uråldriga gator.

Ostuni är en stad från romartiden med vitkalkade hus som ligger på en höjd med utsikt över Adriatiska havet. De tusenåriga, blankslitna kalkstensgatorna blänker i solen och på avstånd ser staden ut som en stor pärla. Av de platser jag besökt genom åren i Italien, är detta en av de vackraste!

Ostuni en sommarkväll strax efter solnedgången. Det är då den magiska atmosfären med sina antika dofter och ljud börjar smyga sig på en, och den varar hela natten.

Sen är det ju förstås en klassiker att åka och äta glass någonstans i omgivningarna, för en bra “gelateria” finns även i den minsta stad.

När man i ungdomen var ute till riktigt sent om nätterna, var det en regel att vänta med att gå hem till efter klockan 4 på morgonen, för så dags brukade de nybakade “cornetti” tas ut ur ugnen på kafébagerierna, och man kunde få sätta tänderna i en varm och doftande “cornetto caldo”.

Det var härliga tider!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: