Firenze: en nostalgi-tripp

När jag precis i början av september 1989 bestämde mig för att lämna Sverige och flytta till Florens, var det en helt underbar stad jag kom till. Jag och min då 6-årige son hade tagit nattåget från Köpenhamn till München, dit vi anlände tidigt på morgonen. En timme senare satt vi på tåget som skulle ta oss till Florens, eller Firenze, som man säger i Italien.

När vi så rullade in med gnisslande bromsar på stationen Firenze SMN (Santa Maria Novella) och dörrarna slogs upp med slammer och pysande sköt adrenalinet i höjden. Nu var jag HÄR! Staden jag drömt om sedan ett bra tag tillbaka.

Firenze i ett rosa skimmer strax efter solnedgången. Här uppe på höjden ser man Arno ringla fram som ett silverband genom staden och broarna speglar sig dekorativt i det stilla vattnet.

I september är det varmt i Firenze. Inte en sån där behaglig 25-graders värme som tidigare var förknippad med mina somrar. När jag klev ner på perrongen möttes jag av en het vägg som fullkomligt befriade mig från all muskelkraft. Även andningen blev lite ansträngd innan jag lyckats få in ett nytt sätt att andas på; jag upptäckte att om man silade luften mellan tänderna kändes den på något sätt svalare.

Jag glömmer aldrig dofterna: en blandning av upphettat järn och något mer odefinierbart som jag antar helt enkelt var de blankslitna stenarna på perrongen och svettiga människor överallt. Järnvägspersonal sköt små rengöringsvagnar framför sig och sprayade med blågönt rengöringsmedel, vilket påminde mig om min barndoms syntetiska aromer. Och så kaffe förstås. Kaffe och cigarettrök av filterlösa “MS Nazionali”.

Det var som sagt fullständigt underbart! Jag tog en 8- veckors kurs i italienska på “Scuola Macchiavelli” och snart fick vi erbjudandet om att dela lägenhet med en trevlig fyr som var pojkvän till en av lärarna på språkskolan. I denna lägenhet, på femte våningen i utkanten av staden blev vi kvar i hela sju år. Under oss hade vi den trafikerade “Via Reginaldo Giuliani”, en bensinmack och den norrgående järnvägslinjen. Ovanför oss skälvde kvällshimlen, stor och djupblå. Jag stod ofta i det öppna köksfönstret, det var så mycket att titta på, så mycket liv och rörelse, och om man lutade sig ut lite extra kunde man i söder se silhuetten av Appeninerna och lite längre ner mot staden i dalen, den imponerande kupolen på domkyrkan.

Stämningen i Firenze på 90-talet var bekymmerslös och vänlig. Det var lätt att få vänner och hade man behov av hjälp var det bara till att fråga. Detta är en av de första stora skillnader på Sverige och Italien som jag lade märke till: Folk förväntar sig att hjälpa till, ber du inte om hjälp, men försöker klara dig själv blir man vänligt uppläxad av grannar, vänner och bekanta: “Perché non hai chiesto aiuto!” (Varför bad du inte om hjälp!) Utan detta altruistiska sätt hade jag som ensamstående med en 6-åring snart suttit på tåget norrut igen. Jag är för evigt tacksam för all hjälp och vänskap jag fick under de första åren.

Vi gick ofta ut om kvällarna, särskilt på sommarhalvåret. På “La casa del Popolo”, ett gemensamt namn för kvartersbarena som i sina lokaler hade, barverksamhet, kortspel, pingisbord m.m som vem som helst kunde använda. Detta var mötesplatsen i kvarteret. På helgerna var där pizzeria och “ballo liscio” till levande musik. Ballo liscio är de lite äldres veckoslutsnöje. Man dansar vals, polka, mazurka och andra gamla hederliga par-danser. Att sitta under platanerna i den ljumma, mörka kvällen, smutta på en prosecco och beundra dansparen, vilka ibland kunde vara riktiga proffs, var ett utmärkt lördagsnöje.

En stilla vals, eller kanske till och med en tango. Observera med vilket allvar och patos de dansar. Vid dessa tillfällen kunde man även som betraktare förlora sig i ett ögonblick av kropparnas perfekta kommunikation och poesi.

Det fanns en spontanietet i Firenze under den här tiden som gav en känslan av att allt var möjligt. Och det var det kanske också med tanke på att det handlar om en världsstad där man kan runda gathörnet och plötsligt stå öga mot öga med en Richard Gere, George Clooney eller Sting.

En av Firenzes vackraste broar är ”Ponte Santa Trinita” från 1571 och ”min” bro. Det var den jag gick över varje dag för att ta mig till min arbetsplats från tågstationen. Den är den äldsta elliptiska bågbron i världen, kännetecknad av tre tillplattade ellipser. Under andra världskriget blev den sönderbombad men rekonstruerades 1955-58 med hjälp av detaljrika förkrigsfoton.
Kocken tar sig ett bloss innan kvällsrushen börjar, sen får han räkna med ett svettigt pass i köket fram till klockan 23.

Vid klockan åtta på kvällen stannade stadens frenetiska verksamhet upp ett par timmar för att sätta sig ner vid ett dukat bord på en trattoria, pizzeria eller hemma i köket, för att inta dagens viktigaste mål – la cena. Det är då man träffar familj och vänner, äter, dricker, pratar, sjunger, diskuterar osv.

Alltså den viktigaste sociala händelsen i en italienares liv.

När jag tänker tillbaka på den här sprudlande sociala tiden, har jag svårt att komma ihåg de få gånger som det bara var vi två runt köksbordet. Oftast hade vi minst en gäst, alternativt var vi hemma hos någon av min sons klasskamrater, eller hos någon av mina vänner.

Det roliga och stimulerande var att där var i stort sett aldrig någon planering. Man visste sällan i förväg var eller med vilka man skulle äta cena, det enda man var säker på var att det skulle bli trevligt och rikligt med god mat och dryck.

Niudi toscani

En typisk fiorentinsk maträtt från det antika bondköket är “niudi toscani” eller “ravioli niudi” – niudi är det toscanska ordet för “nudi” – nakna.

De är “nakna” för att pastahöljet som normalt omger ravioli saknas, egentligen är det alltså bara fyllningen.

För 4 – 6 personer behövs det:

400 g ricotta (om ricottan är mjuk låt den gärna rinna av en stund i ett kaffefilter så smeten inte blir för lös)

500 g färska spenatblad

2 ägg

80 gram vetemjöl

100 g riven parmiggiano

salt

svartpeppar

riven muskotnöt

40 g smör

7-8 färska salviablad (italiensk salvia är för det mesta lite större än svensk så jag föreslår att man tar 8-10 blad)

3-4 msk riven parmiggiano

Börja med att koka spenaten i lätt saltat vatten i 8-10 minuter, häll sen av den och låt den rinna av i ett durkslag. Det är viktigt att de inte innehåller för mycket vatten så krama den gärna för att få ut mer vatten. Därefter hackar du dem fint. Om du skulle vilja ha lite mer smak på spenaten, kan du, innan du hackar den, fräsa den i olivolja och lite vitlök i några minuter (och därefter hacka den).

Blanda ner i spenaten ricottan, äggen, salt, lite riven muskotnöt och osten. Till sist lägger du i mjölet, lite åt gången så inte smeten blir för hård. Den ska vara lagom tjock för att hålla ihop när du formar de avlånga bollarna – “i gnudi”. Gör dem stora som valnötter ungefär.

Sätt på en stor gryta med vatten. När det kokat upp tillsätter du lite salt och ett par matskedar olivolja. Oljan gör att “i gnudi” inte klibbar ihop under kokningen.

Lägg försiktigt ner “i gnudi” en och en i det kokande vattnet. Låt koka 3-4 minuter utan lock. Ta upp dem med en hålslev och lägg dem i en stekpanna där du innan smält smör tillsammans med salvian (låt smör och salvia stå på låg värme några minuter).

Vänd försiktigt “i gnudi” i det smälta smöret. Lägg upp i pastaskålar och riv lite parmiggiano över innan de serveras.

Jag serverade mina ”gnudi toscani” med smör, salvia och parmigiano reggiano. Bredvid, prosciutto crudo, bussole (brödet) och körsbärstomater med extra jungfru olivolja och basilika.

Buon appetito!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: