Söndagar i våra hjärtan

Vad är det som gör söndagen speciell för de flesta italienare?

Ja, de flesta är lediga och man njuter av hemmets lugna vrå, eller åker man hem till föräldrar och närmsta släktingar för att äta en rejäl och lång lunch som avslutas med de klassiska ”pastine” – bakelser från närmaste konditori. Men det var inte det jag tänkte på, utan det som gör söndagen till en festdag är fotbollsmatcherna i Italiens serie A.

Fotboll i Italien är passion, religion och grupptillhörighet. I stort sett alla har ett lag i sitt hjärta, vilket man följer vare sig man är intresserad av fotboll eller inte och det gäller även för äldre damer, som i många andra länder och kulturer inte bryr sig. Oftast handlar det om fotbollsklubben som ens familj alltid hejat på, för känslorna svallar höga och det kan inte alltid vara helt okomplicerat att heja på ett annat lag om man ska tillbringa söndagseftermiddagarna tillsammans (själv är jag svag för ”Fiorentina”, Florens första lag).

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om musiken som har haft stor betydelse, inte bara för mig personligen, men för generationer av italienare som växt upp med samma ”colonna sonora” (vilket är ljudspåret till en film, soundtrack). Idag slog det mig att det finns en fantastiskt fin låt som förenar fotboll och musik. En poetisk text tillägnad alla de unga som växer upp på fotbollsplanen, som formas till vuxna och blir till goda medmänniskor, också tack vare den altruistiska andan som egentligen är grundidén med lagsport.

Låten heter ”La leva calcistica del ’68” (Fotbollsklassen 1968), är skriven och framörd av Francesco De Gregori, en av de stora i Italiens musikvärld. Här följer texten och under den kan du läsa en svensk tolkning. Ta dig en öl, några taralli och ett par skivor prosciutto crudo, luta dig tillbaka och lyssna på en låt som är högt älskad av de som växte upp i ett fattigare men förmodligen lyckligare Italien. Ha en fin söndagskväll!

Sole sul tetto
dei palazzi in costruzione,
sole che batte sul campo di pallone e terra
e polvere che tira vento e poi magari piove.
Nino cammina che sembra un uomo,
con le scarpette di gomma dura,
dodici anni e il cuore pieno di paura.
Ma Nino non aver paura di sbagliare un calcio di rigore,
non è mica da questi particolari che si giudica un giocatore,
un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla
fantasia.


E chissà quanti ne hai visti e quanti ne vedrai di giocatori tristi
che non hanno vinto mai
ed hanno appeso le scarpe a qualche tipo di muro
e adesso ridono dentro a un bar,
e sono innamorati da dieci anni
con una donna che non hanno amato mai.
Chissà quanti ne hai veduti, chissà quanti ne vedrai.


Nino capì fin dal primo momento,
l’allenatore sembrava contento
e allora mise il cuore dentro alle scarpe
e corse più veloce del vento.
Prese un pallone che sembrava stregato,
accanto al piede rimaneva incollato,
entrò nell’area, tirò senza guardare
ed il portiere lo fece passare.


Ma Nino non aver paura di tirare un calcio di rigore,
non è mica da questi particolari che si giudica un giocatore,
un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla
fantasia.
Il ragazzo si farà, anche se ha le spalle strette,
questo altro anno giocherà con la maglia numero sette.

Solen lyser på taken på höghusen som håller på att byggas,

solen som bränner på bollplanen och jord

och damm som blåser kanske det blir regn senare.

Nino går som en man,

med hårda gummiskor,

tolv år gammal och ett hjärta fullt av rädsla.

Men Nino var inte rädd för att missa ett straff,

det är ju inte efter dessa detaljer som man bedömer en spelare

en spelare känner du igen på modet, altruism och fantasi.

Och vem vet hur många du har sett och hur många besvikna spelare du kommer att se

som aldrig vann

och de hängde upp sina skor på någon vägg och nu skrattar de inne i en bar,

och som i tio år har varit kära i en kvinna de aldrig älskat.

Vem vet hur många du har sett, vem vet hur många du kommer att se.

Nino förstod från första stund,

tränaren såg nöjd ut

och då lade han sitt hjärta i skorna

och sprang snabbare än vinden.

Tog ner en boll som verkade förtrollad

den förblev klistrad intill foten

kom in framför mål och sköt utan att titta

och målvakten missade den.

Men Nino var inte rädd för att slå en straff,

det är ju inte efter dessa detaljer som man bedömer en spelare,

En spelare känner du igen på modet, altruism och fantasi.

Pojken kommer att växa till sig, även om han har smala axlar,

nästa år kommer han att spela med tröja nummer sju.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: