Karnevalen i Venedig

Häromdagen gick startskottet för den årliga karnevalen i hela Italien, så vad passar bättre än ett inlägg om denna färgrika och glädjefyllda högtid? Naturligtvis får det bli en skildring av karnevalens huvudstad: Venedig.

Ordet ”karneval” kommer från latinets ”carne levare” – ”ta bort kött” – vilket hänvisar till den kommande fasteperioden. Traditionellt börjar fastan ca 40 dagar innan påsk och avslutas torsdagen i påskveckan. För att bättre klara av en sån mager och sträng period har de bestämmande, ända sedan romartiden, tillåtit fastan föregås av en tid av festligheter. Ge befolkningen, särskilt de lägre sociala klasserna, en period som helt och hållet ägnades åt nöje, under vilken venetianare och utlänningar strömmade över hela staden för att festa vilt med musik och dans.

Men kött är inte bara mat, det är också en symbol för passion och fest, för det jordeliga, eller och om man så vill; ett syndfullt leverne. Det är i denna anda karnevalen firas, en hyllning till det jordiska, det mänskliga, både det vackra och det groteska.

Numera är karnevalen i Venedig en världsscen för konstnärer, masktillverkare, modeskapare, musiker m.m. Dräkter och masker sätter fart på fantasin och man kan känna som om man befinner sig i ett magiskt skådespel eller en dröm.

Tavla av konstnären Irene Jarz, Växjö, detalj.

Insvept i drivande vindslöjor vilar staden på sina vatten. Nattens färgsprakande teater har tunnats ut i en grå sömnig gryning. För ett ögonblick har lugnet och tystnaden erövrat piazzor och gränder.

En ensam katt tassar målmedvetet över torget och försvinner runt en husknut. Tystnaden avbryts plötsligt av smattrande vingslag när en flock duvor slår ner över Piazza San Marco. Snabbt intar de sina invanda platser på de nobla fasaderna, spejande ner mot piazzan i väntan på att staden ska vakna. Längs lagunen promenerar en av nattens aktörer, fortfarande klädd i sin dräkt av fjädrar.

En betraktare slås av att ingenting i denna gryningsbild ger någon tidsangivelse. Medeltid eller nutid har ingen betydelse, och var skulle en sådan magisk händelse kuna behålla sitt fotfäste om inte i Venedig? En stad i förfall som präglas av konsten och vattnet. En stad där man förflyttar sig på det system av kanaler som gör Venedig till en labyrint av förtärande skönhet.

Under karnevalsdagarna är staden kaotisk. De trånga gränderna är oframkomliga, alla caféer, barer och restauranger är proppfulla, köer vart man vänder sig. Turister från hela världen har kommit hit just för detta, förhoppningen om att ta sig fram till Piazza San Marco, den väldiga majestätiska piazzan som öppnar sig för lagunens stilla, silvriga vatten.

Karneval har man alltså firat sen tusentals år tillbaka, men det uttryck som den har idag, och då speciellt med tanke på Venedig, startade på 1400-talet. Stadens unga adelsmän bildade de s.k. “circoli di divertimento” en sorts nöjesklubbar, med avsikten att anordna fester och teaterföreställningar. Deras färgrika kläder, och då speciellt strumporna, var ett kännetecken som gav dem namnet “Compagnie della calza”, strumpkompanjoner. Med tiden blev de fler och fler, teater och musik tog över stadens offentliga platser. I takt med att Venedig förvandlades till en folkets teaterscen uppstod en ny sorts kreativitet som exprimenterade och improviserade.

Det var dessa glada strumpkompanjoner som introducerade den maskerade karnevalen. Det utfärdades till och med masktvång; alla som deltog i festandet, dvs. alla som visade sig ute på stan var tvugna att byta ut sitt vanliga ansikte. Den som inte följde denna regel blev skämtsamt bestraffad. Tusentals egendomliga och fantasifulla varelser drog genom gränderna. Där skymtades Pulcinella och Arlecchino (Harlekin), figurer som härstammar från den antika folktraditionen “Commedia dell’Arte”. Andra ansikten var mer groteska, ofta med överdrivna näsor, veckade pannor och stora mycket iögonfallande vårtor. Ansikten som underströk det fysiska, så långt som möjligt från ett andeväsens eteriska skönhet. Anskrämliga varelser som dock väckte sympati för sin självklara, mänskliga ofullkomlighet.

Under karnevalen i vår tidsålder täcks hela landets gator av konfetti och sprayserpentiner, samtidigt som piazzorna fylls av små prinsessor, superhjältar och vampyrer. Doften av sötsaker och frityr ligger tung över gränderna. De speciella karnevalskakorna, friterade degremsor pudrade med florsocker, är ett måste idag som för flera hundra år sedan. Bakverken har namngivits av den folkliga fantasin. I Veneto kallas de crostoli eller galani (rosetter, dekorationer) medan de går under namnet chiacchiere (småprat) i Toscana. I Ligurien och Piemonte heter de bugie (lögner).

Kärt barn har många namn. Crostoli, Chiacchiere, Bugie, kalla dem för vad du vill. Dessa lövtunna och spröda bakverk är farligt goda och lätt berondeframkallande.

I år blir det ett sparsamt karnevalsfirande, av en anledning som vi alla känner till. Venetianerna får bevittna sin stad i en relativ tomhet, med enstaka aktörer som dock kanske förgyller gränder och piazzor mer än andra år. Därför får karnevalen 2021 bli barnens tillställning. Deras spontana glädje när de tar över staden, rusar runt klädda i sina karnevalskostymer medan de kastar konfetti på varandra och skriker av förtjusning. Det är förmodligen det som gör att även detta år blir minnesvärt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: